Han ryckte på axlarna.
— Du kommer fortare att glömma mig än jag dig, Sibyl.
Hon rodnade.
— Vad menar du, Jim? frågade hon.
— Jag hör du har en ny vän. Vem är det? Han menar inte väl med dig.
— Tyst, Jim! ropade hon. Du får inte säga så om honom. Jag älskar honom.
— Du vet ju inte en gång hans namn, svarade ynglingen. Vem är han? Jag har rätt att få veta det.
— Han heter sagoprinsen, Tycker du inte om det namnet? Å, din dumma pojke! Du skulle aldrig glömma det. Om du endast fick se honom, skulle du tycka att han var den mest underbara mänska på jorden. En gång när du har kommit tillbaka från Australien skall du träffa honom. Du kommer att tycka mycket om honom. Det gör alla, och jag — jag älskar honom. Jag skulle önska du kunde komma på teatern i afton. Han kommer dit, och jag skall spela Julia. Å, vad jag skall spela! Tänk dig, Jim, att vara kär och spela Julia! Att se honom där! Att spela för honom! Jag är rädd jag kommer att skrämma hela sällskapet, skrämma eller förtrolla dem. Kärlek — det är att överträffa sig själv. Stackars förskräcklige mr Isaac kommer att skrika till sina odågor vid disken: »Ett geni!» Han har redan skrikit ut mig som en trossats, i afton skall han förkunna mig som en uppenbarelse. Jag anar det. Och det beror endast på honom, bara på honom, sagoprinsen, min underbare älskling, min nåderike gud. Jag är så fattig jämförd med honom. Fattig? Vad gör det? När fattigdomen kryper in genom dörren, flyger kärleken ut genom fönstret. Våra ordspråk måste skrivas om. De kommer till un-
