ju endast ett år äldre än han, men hon kände livet mycket bättre! Med var post skulle han skriva till henne och bedja var afton, innan han gick till kojs. Gud var mycket god, han skulle beskydda honom. Hon skulle också bedja för honom, och efter ett par år skulle han återvända rik och lycklig.
James hörde tyst och surmulen på henne. Han var nästan sjuk över att behöva resa.
Men det var inte bara det som gjorde honom mörk och dyster. Så oerfaren han än var hade han dock en stark känsla av den fara som låg i Sibyls ställning. Den unge snobben som var förälskad i henne, kunde inte mena allvar. Han var en fin herre, och därför hatade James honom med denna sällsamma rasinstinkt som han inte kunde förklara och som därför så mycket starkare behärskade honom. Han visste också hur ytlig och fåfäng hans mor var, och anade i dessa egenskaper en stor fara för Sibyl och hennes lycka. Barn börjar med att älska sina föräldrar, när de blir äldre dömer de dem, någon gång förlåter de dem.
Hans mor! Han hade ofta föresatt sig att fråga henne om något, något, som han i tysthet hade grubblat över under månader. En undertryckt, hånfull anmärkning som en afton då han stått vid scendörren och väntat nått hans öra, hade inom honom väckt en hel här av tankar till liv. Han mindes det som hade det varit ett piskslag i ansiktet. Han rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen med ett uttryck av smärta.
— Du hör ju inte ett ord av vad jag säger, Jim, sade Sibyl, och jag gör upp de härligaste planer för din framtid. Säg något!
— Vad skall jag säga?
— Å, att du vill vara en snäll gosse och inte glömma bort oss, svarade hon leende.
