— Utom i Amerika, svarade lord Henry långsamt. Men jag sade inte att han var gift. Jag sade han var förlovad. Och det är en stor skillnad. Jag erinrar mig tydligt att jag är gift. Men jag kan absolut inte påminna mig att jag har varit förlovad. Jag är böjd för att tro att jag aldrig har varit förlovad.
— Men tänk på Dorians börd, ställning och rikedom. Det vore absurt, om han gifte sig under sin börd.
— Säg det till honom, Basil, om du absolut vill att han skall gifta sig med flickan. Då gör han det säkert. Alltid när man begår en extra stor dumhet sker det av de ädlaste motiv.
— Jag hoppas att det är en bra flicka, Harry. Jag skulle inte kunna se Dorian bunden vid något lumpet som förstörde hans karaktär och ödelade hans intelligens.
— Å, hon är mer än bra — hon är vacker, mumlade lord Henry och läppjade på ett glas vermouth med pomerans. Dorian säger hon är vacker. Och sådant tar han sällan fel på. Ditt porträtt av honom har skärpt hans blick för andras utseende. Det har haft den utmärkta effekten bland andra. Vi får se henne i afton, såvida Dorian inte har glömt avtalet.
— Talar du allvar?
— Fullkomligt allvarligt, Basil. Jag skulle vara olycklig om jag kunde tänka mig vara mer allvarlig än jag nu är.
— Men gillar du det, Harry, frågade målaren i det han gick fram och tillbaka i rummet och bet sig i läppen. Du kan omöjligt gilla det. Det är ju en överilad dumhet.
— Jag gillar eller ogillar aldrig något numera. Det är en fånig position gent emot tillvaron. Vi är inte utsläppta i världen för att lufta våra moraliska för-
