— 90 —
välvilligt. — Han är inte vidare viktig, och han är den ende, som ännu inte har fått namn.
— Kalla honom då Raymond Fitz-Osborne, bad Diana, som i sitt minnes gömmor förvarade ett helt förråd av klingande namn, kvarlevor från den gamla »Historiska Klubben», som hon och Anne, Jane Andrews och Ruby Gillis bildat under sin skolflickstid.
Anne skakade tveksamt på huvudet.
— Jag är rädd att det är ett alldeles för aristokratiskt namn för en kökspojke, Diana lilla. Jag skulle inte kunna tänka mig en Fitz-Osborne gödande svin och dragande upp rovor — kan du?
Diana såg alls intet hinder; har man över huvud fantasi, så får den allt vara någon smula tänjbar… Men Anne förstod väl saken bättre än hon, och alltså fick kökspojken slutligen namnet Robert Ray, att vid enklare tillfällen förkortas till Bobby.
— Hur mycket tror du, att du får för den? frågade Diana.
Det var någonting, som Anne inte ägnat en tanke åt. Hon strävade efter ära och rykte, ej den snöda mammon, och hennes litterära drömmar voro ännu så länge obefläckade av tarvliga ekonomiska beräkningar.
— Jag får väl läsa den, säg? bönföll Diana.
— När jag fått den färdig, ska jag läsa den högt för dig och farbror Harrison, och då kommer jag att begära, att ni ska vara mycket stränga i er kritik. Inget annat öga ska skåda den, förrän den står tryckt.
— Hur ska du låta den sluta — lyckligt eller olyckligt?
— Jag vet inte så noga. Jag ville egentligen helst ha den att sluta olyckligt, för det skulle vara så mycket mera romantiskt. Men redaktörer lär ha fördom för sorgliga slut, så underligt det låter. Litteraturprofessorn vid högskolan sa’ en gång, att ingen utom ett snille skulle fördrista sig till att skriva ett olyckligt slut. Och, slöt Anne med stor anspråkslöshet, jag är nog allt annat än ett snille.
— Jag för min lilla del tycker bäst om lyckliga slut. Du får allt låta dem få varandra, sade Diana, som helst sedan hon
