Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 89 —


XII.
»Feodoras försoningsoffer».

— Vad grubblar du egentligen på, Anne?

De båda flickorna hade en afton slagit sig ned i en mossig sänka invid bäcken. Ormbunkar vaggade sina yviga vippor omkring den, grästuvorna stodo saftigt gröna, och de vilda päronträdens skira, svagt doftande slöjor vajade sakta.

Anne vaknade upp ur sina drömmerier med en belåten suck.

— Jag håller på att forma ut min historia, du lilla Diana.

— Ånej, vad säger du? Har du redan börjat på med den? ropade Diana betagen av det livligaste intresse.

— Jaha, jag har förstås bara ett par sidor utskrivna, men resten har jag fix och färdig i huvudet. Det har varit fasligt besvärligt att få tag i en bra intrig. Ingen intrig av dem jag hade på lager passade en flicka med namnet Feodora.

— Kunde du inte ha ändrat om namnet?

— Nej, tycker du det? Det var absolut omöjligt. Jag försökte nog, men det gick inte, lika litet som det skulle gått att ändra om ditt eget namn. Feodora hade för mig blivit en sådan verklighet, att om jag också gett henne vilket namn som helst, så hade jag ändå alltid måst tänka på henne som Feodora. Men äntligen så fick jag ihop en intrig, som passade just henne. Och vad det se'n var spännande att välja ut namn åt alla de andra personerna! Du anar inte, hur gräsligt roligt det är. Jag har legat vaken i timtal och grubblat på lämpliga namn. Hjälten heter Percival Dalrymple.

— Har du redan gett namn åt alla personerna? frågade Diana bedrövad. — Om du inte hunnit med det, hade jag tänkt be dig att få ge namn ät bara en enda — bara någon helt obetydlig biperson. Då skulle jag känna det som om jag ändå hade en liten andel i din historia.

— Du kan få ge namn ät den lille kökspojken, som var i tjänst hos den rika och mäktiga familjen Lester, sade Anne väl-