— 92 —
— Varför hade du ihjäl Maurice Lennox? frågade hon i förebrående ton. — Jag trodde han skulle komma till liv igen. — Han var ju boven, vet jag, svarade Anne förvånad. — Du måtte väl begripa, att rättvisa måste skipas, och då måste ju han straffas.
— Det var synd — jag tyckte bäst om honom av allihop, invände den oresonliga Diana.
— Ja, nu är han död, och död får han allt förbli, sade Anne litet fnurrigt. — Om jag låtit honom leva, hade han naturligtvis alltid fortsatt med att förfölja Feodora och Percival.
— Ja det förstås — såvida du inte kunde ha förädlat hans karaktär på sistone.
— Vet du vad, det hade inte varit ett dugg romantiskt, och då skulle för resten historien blivit alltför lång. En sådan där raffinerad bov får man minsam inte folk av i en handvändning.
— Ja, jag får då säga i alla fall, att det är en förtjusande berättelse, Anne, och att den kommer att skapa ditt rykte, det är jag säker på. Har du tänkt ut någon titel på den?
— Jaa då, för länge sedan. Den ska heta »Feodoras försoningsoffer». Låter det inte fint med de dubbla f-en? Jag har alltid så mycket tyckt om alliteration. Nu, min egen Diana, ska du uppriktigt säga mig, om du skulle vilja ha några ändringar i berättelsen. Var det vid något tillfälle någonting, som stötte dig?
— Hm, skulle jag säga något — Diana blev nu mycket tveksam — så vore det, att det stället i berättelsen, där du låter Feodora röra till kaksmeten, innan den stora banketten ska gå av stapeln, inte förefaller mig fullt så romantiskt som allt det övriga. Röra till smet kan vem som helst. Hjältinnor skulle aldrig befatta sig med matlagning, tycker jag.
— Kära du, just på det stället låter jag min humor flöda — sådan behövs också ibland, ska jag säga dig — och det har blivit en av de finaste bitarna i hela berättelsen.
I sanningens intresse bör medges, att Anne härvidlag hade alldeles rätt.
Klokt nog avhöll sig Diana från all ytterligare kritik, men
