Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 93 —

herr Harrison var mycket svårare att göra i lag. Först och främst förklarade han, att det fanns alldeles för mycket naturbeskrivningar i berättelsen.

— Ta bort allt det där sentimentala joltet om blomsterängar och guldmoln i skyn, sade han helt hjärtlöst.

Anne hade en obehaglig förnimmelse av, att herr Harrison inte hade så orätt, och med stor självövervinnelse tvang hon sig till att skära bort det mesta av sina älskade naturbeskrivningar. Och tre gånger måste berättelsen renskrivas på nytt, innan den i sitt avkortade skick — grymt stympade, påstod Anne — något så när tillfredsställde den kinkige bedömaren.

— Alla naturbeskrivningar utom solnedgången har jag tagit bort, sade hon suckande. — Men den kunde jag verkligen inte avstå ifrån. Den är så hänförande vacker med sitt purpura skimmer, som sedan smälter bort i kyligt grönklara toner. Tänk, att det finns folk, som inte har sinne för sådant!

— Den har rakt ingenting att göra med berättelsens gång, sade den prosaiske farbror Harrison, och du skulle inte ha förlagt handlingen bland idel rikt och pampigt folk inne i en stad. Vad vet du om tockna? Varför kunde du inte låta allting tilldra sig här i Avonlea? Namnet skulle du naturligtvis ha ändrat, annars hade väl fru Rachel Lynde trott, att det var hon, som är hjältinnan.

— Nej, se det skulle då aldrig ha gått, invände Anne. — Avonlea är den raraste plats jag vet i världen, men den är inte så pass romantisk, att man kunde låta en gripande kärlekssaga försiggå där.

— Vad det beträffar, så tror jag visst, att vi ha haft ganska mycken romantik i Avonlea — kanske då och då rent av en tragedi, sade herr Harrison torrt. — Men det är nu heller inte vanligt folk du låter träda opp. De tala för mycket, och deras språk är alldeles för högtravande. Där finns ett ställe, där du låter den där bråkige älskaren prata och gå på två hela sidor i sträck, så flickan får inte syl i vädret. Hade han gjort så i verkliga livet, hade hon minsann snoppat av honom i rättan tid.

— Det tror jag ändå inte, sade Anne något stucken.