Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 97 —

heten hos nittonårsåldern, då en dörr slagits igen mitt för dess näsa.

— I ditt ställe skulle jag inte sluta upp helt och hållet, återtog herr Harrison fundersamt. — Jag skulle skriva en historia då och då, men jag skulle inte besvära några redaktörer med den. Jag skulle skriva om människor och trakter, som jag kände till, och jag skulle låta människorna tala som folket gör mest, och solen skulle få gå upp och ned i all beskedlighet varenda dag, utan att jag gjorde någon särskild affär av den saken. Om jag behövde ha att skaffa med några bovar, så skulle jag ge dem ett tillfälle, Anne — jaha du, att göra bot och bättring och bli hyggligt folk. Nog finns det en hoper rysliga kanaljer i världen, det tror jag mer än gärna, men man får ändå gå ett bra stycke väg för att hitta rätt på dem — fru Lynde må nu påstå hur mycket som helst, att vi alla äro några oförbätterliga syndaträlar. Alla ha vi väl ändå någonting gott, som sitter inkrupet i själens gömslen. Skriv på du, Anne!

— Nej tack. Det var fasligt dumt av mig att ens försöka. När jag slutat vid högskolan, ska jag uteslutande slå mig på undervisning. Läsa med ungar kan jag. Men författa kan jag inte.

— När du slutat vid högskolan, blir det väl tid för dig att gifta dig och sätta bo, sade farbror Harrison. — Det är inte bra att skjuta upp med så'nt där för länge — det vet jag bäst själv, gu'nås så visst.

Anne steg upp och vandrade hem. Det fanns tillfällen, då ens finkänslighet sannerligen inte stod ut med farbror Harrisons sätt att resonera om saker och ting.


XIII.
Små syndare.

Davy och Dora stodo färdigklädda till söndagsskolan. De skulle få gå ensamma, vilket inte ofta hände, ty fru Lynde brukade alltid besöka söndagsskolan och iakttaga, hur ungdomen

Montgomery, Drömmens uppfyllelse.7