— 96 —
— Den där tidskriften har jag i alla mina dar tyckt vara en strunttidskrift, sade Diana häftigt. — Berättelserna i den äro inte hälften så bra som de i »Kanadensiska Kvinnan», fastän den kostar så mycket mera om året. Men det är väl som så, att redaktören hyser fördom mot den, som inte är yankee. Fäll inte modet, Anne! Ta du Gud i hågen och skicka in din berättelse till Kanadensiska Kvinnan.
— Jag gör väl det, då, sade Anne med något så när återställd själsjämnvikt. — Och blir den intagen, ska jag minsann skicka ett nummer till den där andre ohängde redaktören och strecka för min bit med tjock blåkrita. Det finns väl folk med omdöme och smak… Men jag ska ta bort solnedgången. Kanske farbror Harrison ändå hade rätt.
Solnedgången slocknade för alltid, men trots denna påkostande operation skickade den samvetslösa Kanadensiska Kvinnan tillbaka »Feodoras försoningsoffer» så fermt, att den förbittrade Diana förklarade, att de styggingarna på redaktionen inte ens gett sig tid att läsa igenom manuskriptet. Hon lovade högt och dyrt att inte mer förnya sin månadsprenumeration. Anne tog denna nya motgång med förtvivlans lugn. Hon låste ned sin berättelse i den koffert inne på vindskontoret, där de samlade bidragen från Historiska Klubbens tid vilade i frid, men dessförinnan gav hon vika för Dianas böner och skänkte henne en avskrift av verket.
— Nu får min litterära ärelystnad krypa i skrinet, sade hon bittert.
Hon nämnde aldrig om saken för herr Harrison, men en kväll frågade han henne rent ut, om berättelsen kommit in.
— Nej, redaktören ville inte ha den, svarade hon kort.
Herr Harrison sneglade förstulet åt det fina ansiktet, som nu betäckts av en het rodnad.
— Nå, du bryr dig väl inte om det utan går på i ullstrumporna som förut, sade han uppmuntrande.
— Nej, jag sätter aldrig mer min penna till papperet för att skriva en berättelse, sade Anne med den hopplösa
