Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 99 —

Davy nedlät sig ej till att svara. Han satte sig i gång och vandrade utför avtagsvägen, följd av den undergivet traskande Dora. Men hans själ var i uppror. Davy hade fått utstå många verkliga eller inbillade lidanden tack vare fru Lyndes kraftiga nävar och skarpa tunga, sedan hon flyttat till Grönkulla, ty fru Lynde kunde ej vistas under samma tak med någon, han måtte nu vara nio eller nittio år gammal, utan att försöka bibringa vederbörande en kristlig och sund uppfostran. Och det var inte längre se'n än i går afton, som hon intalat Marilla, att denna borde förbjuda Davy att gå ut och fiska med pojkarna Cotton. Det kokte ännu i Davy vid tanken därpå.

Så snart de kommit ut på stora landsvägen, stannade Davy och förvred sitt ansikte i en så ohyggligt hemsk grimas, att Dora, som dock ganska väl kände till hans vidunderliga förmåga i den vägen, betogs av skräck för att vinden skulle vända sig och Davy sålunda bleve dömd till att i hela sitt liv uppträda med ett så fasaväckande tryne.

— Fanken! sprutade det ut ur Davy.

— O, Davy, inte får du svära så fult! utbrast Dora förfärad.

— Fanken är inget svärord — åtminstone inget riktigt svärord. Och för mig får det vara 'ocke det vill, svarade Davy trotsigt.

— Ska du tvunget säga fula ord, kan du väl åtminstone låta bli att göra det på söndan, bad Dora med ynklig röst.

— Jag skall hitta på ett eget svärord åt mig.

— Då kommer allt Gud att straffa dig, Davy, sade Dora högtidligt.

— Det tycker jag vore väldigt tarvligt gjort av honom. Han, som ändå hets ska veta allting, måtte väl begripa, att nå'tt sätt måste man ha för att uttrycka sina känslor.

— Men Davy då! sade Dora. Hon väntade, att Davy skulle falla död ned på fläcken. Men underligt nog hände det alls ingenting i den vägen.

— Men nu ska jag i alla fall tala om, att det är slut med att jag låter tant Lynde hunsa med mig alldeles som hon tycker, fräste Davy. — Anne och Marilla må ha rätt att hunsa med mig,