— 100 —
men hon har det inte. Nu ämnar jag göra vart eviga dugg, som hon har förbjudit mig att göra. Vänta bara, får du väl se.
Under ilsken tystnad, medan Dora endast kunde starrbliga av häpnad och fasa, tog Davy av från den smala gräsbevuxna stig, som kantade landsvägen, och klev ut i det fina damm, som samlat sig under fyra veckors ihållande torka och som gick honom över vristerna. Här släpade han helt makligt och med tydligt välbehag fötterna efter sig, och efter en halv minut struttade han fram insvept i en formlig molnstod.
— Det här är bara början, förkunnade han triumferande. — Se’n ska jag stanna inne i vapenhuset och prata så länge som det finns någon grabb att prata med. Och jag ska sno och slingra mig som en ål i kyrkbänken och viska åt alla håll. Texten bryr jag mig inte ett smack om, och nu ska du få se, hur jag gör med båda kollektslantarna.
Davy slungade med trotsig förtjusning fru Lyndes slantar långt över närmaste gärdsgård.
— Det var satan, som ingav dig att göra så, sade Dora förebrående.
— Å pytt, visst inte, det hittade jag på alldeles själv, sade Davy förargad. — Och någonting annat har jag också tänkt ut. Det faller mig visst inte in att gå till söndagsskolan eller i kyrkan. Jag går bort och leker med pojkarna Cotton. De talte om för mig i går, att de inte skulle gå till söndagsskolan i dag, för deras morsa var bortrest och då var det ingen, som kunde skicka dit dem. Kom nu, Dora, så ska vi ha livat.
— Jag vill inte gå med, invände Dora.
— Du är tvungen, sade Davy. — Följer du inte med, så ska jag tala om för Marilla, att Frank Bell kysste dig i skolan i måndags.
— Det rådde jag inte för. Hur kunde jag veta, att han ämnade göra det? sade Dora och blev blossande röd.
— Men du slog inte till honom och inte såg du heller arg ut, fortfor Davy. — Det ska jag också tala om för henne, om du inte följer med. Vi tar ginvägen här tvärs över ängen.
