I.
Så mycket olika från förr…
— Skörden är bärgad, och sommar’n är slut, småsjöng Anne Shirley och blickade drömmande ut över de mejade fälten. Hon och Diana Barry hade plockat ned äpplen i Grönkullas köksträdgård, men nu sutto de och vilade sig efter sina mödor i en solig vrå, dit lätta tistelfjun kommo flygande, burna av vindfläktar, som ännu voro sommarljumma och doftande av ormbunkarna inne i Spökskogen.
Men allt hos landskapet omkring dem talade om höst. Havet brusade dovt i fjärran, fälten lågo kala och förtorkade, strödda här och där med gullris, dalsänkan, där bäcken flöt förbi Grönkulla, lyste av purpurvioletta astrar, och Mörka, speglande vågen var blåare än någonsin. Men det var icke vårens nyckfullt skiftande blå, icke heller sommarens bleka azur, utan en klar, lugn och mättad färg, som om vattnet övervunnit all slags lynnighet och upprördhet och sjunkit hän i ett tillstånd av ro, som aldrig mera skulle störas av flyktiga och oberäkneliga drömmar.
— Det har varit en härlig sommar, sade Diana och vred småleende omkring den släta ringen på sin vänstra hand. — Och fröken Lavendels bröllop liksom satte kronan på det hela. Hon och hennes man äro väl nu långt bortåt Stillahavskusten.
— Jag känner det alldeles som om de varit länge nog borta för att ha hunnit fara världen runt, sade Anne med en suck. — Jag kan inte tänka mig, att det bara är en vecka sedan deras
