— 2 —
bröllop stod. Allting är så förändrat. Fröken Lavendel borta, pastor och fru Allan borta — så enslig prästgården ligger där med alla sina fönsterluckor stängda! Jag gick förbi den i går, och jag fick en känsla som om varenda människa i den hade dött.
— Aldrig får vi en pastor så snäll som herr Allan, sade Diana med dyster övertygelse. — Det ska väl komma en massa provpredikanter hit i vinter, kan jag tro, och rätt som det är, blir det ingen predikan alls. Och du och Gilbert borta — o, så enformigt och tråkigt här kommer att bli!
— Du har ju din fästman, lilla du, svarade Anne och såg skälmaktig ut.
— När ska fru Lynde flytta in? frågade Diana, som inte tycktes ha hört Annes inpass.
— I morgon. Jag är glad att hon kommer, fast också det blir en faslig förändring. I går plockade Marilla och jag ut varenda sak ur gästrummet. Vet du, jag tyckte det kändes riktigt påkostande. Det var naturligtvis dumt, men jag tyckte alldeles, att vi begingo ett helgerån. Det där gamla gästrummet har alltid förekommit mig som en helgedom. När jag var liten, tyckte jag, att det var den underbaraste kammare i världen. Minns du, hur jag förtärdes av längtan att en gång få ligga och sova i en gästrumssäng — men inte i Grönkullas gästrum. O nej, visst inte där. Det hade varit för hemskt — där skulle jag inte ha kunnat få en blund i ögonen av pur vördnad. Jag gick aldrig genom det rummet, när Marilla skickade mig ditin i något ärende — nej, jag tassade på tå genom det och höll andan, som om jag varit i kyrkan, och det kändes som en lättnad, när jag var ute ur det igen. Georg Washingtons och härtigens av Wellington porträtt hängde där, ett på vardera sidan om spegeln, och de sågo på mig med så bister uppsyn, helst om jag råkade titta mig i spegeln, som var den enda i huset, där mitt ansikte inte blev alldeles förvridet. Jag undrade alltid, hur Marilla vågade ha storstök i det rummet. Och nu är det inte bara sopat och fejat, utan alla möbler och saker äro utburna. Georg Washington och härtigen ha blivit förvisade till stora farstun
