— 104 —
inte. Just i detta olämpliga ögonblick erinrade sig Davy, att när han i förra veckan rivit ett stort hål på sina nya byxor, hade tant Lynde lagat det mycket behändigt och aldrig knyst ett ord därom för Marilla.
Men ännu var måttet av Davys missgärningar ej bräddat. Det återstod för honom att göra upptäckten, att den ena synden fordrar en annan att skyla över sig med. Söndagsmiddagen intogs hos fru Lynde, och redan vid första rätten gjorde hon Davy frågan:
— Nå, var hela din klass i söndagsskolan i dag?
— Jaa då, sade Davy och hade så när fått soppan i vrångstrupen. — Allihop — utom en.
— Fick du fråga på texten och katkesen?
— Jaa då.
— Och du lade i kollektslantarna?
— Jaa då.
— Var fru MacPherson i kyrkan?
— Det vet jag inte. — Så mycket åtminstone var sant, tänkte den olycklige Davy.
— Ska Damernas hjälpförening ha möte i nästa vecka?
— Ja-a — jag tyckte det… Rösten började nu bli något ostadig.
— Blir det bönemöte, då?
— Det — det hörde jag inte.
— Du skulle höra upp bättre, det har jag sagt otaliga gånger. Du ska ta reda på kungörelserna, som läsas upp. Vad hade pastorn valt för text?
Davy tog en ofantlig vattenklunk ur sitt glas och sköljde med den ned sina sista samvetsbetänkligheter. Han föredrog med stor ledighet en för resten mycket vacker och högstämd text, som han nödgats lära sig utantill för några veckor sedan. Till all lycka kom nu steken, och fru Lynde hörde upp med sina frågor, men Davys aptit var störd. Maten smakade inte så bra som vanligt, och han orkade bara en portion mannagrynskaka med saftsås.
