— 105 —
— Hur är det fatt med dig? frågade den med allt skäl förvånade tant Lynde. — Är du sjuk?
— Nej, svarade Davy med låg röst.
— Du ser blek ut. Det är inte värt du hålls och leker ute i solen i eftermiddag, förmanade fru Lynde.
— Vet du, hur många osanningar du slog i tant Lynde vid middagsbordet? frågade Dora förebrående, sedan de kommit på tu man hand efter middagen.
Nu rann bägaren över… Vreden blev Davy övermäktig, och han fräste:
— Det vet jag inte, och det rör mig inte, och håll muggan, annars vrider jag om kran’ på dig.
Därefter drog sig den stackars plågade ynglingen tillbaka till en skyddad vrå invid vedstapeln för att i ro begrunda sina synder.
Grönkulla låg insvept i mörker och tystnad, när Anne återvände hem. Hon gick skyndsamt och lade sig, ty hon var mycket sömnig och trött. Det hade under den förflutna veckan varit flera små festliga tillställningar i Avonlea, och de hade stundom dragit ut på småtimmarna. Anne hade knappt lagt ned sitt huvud på kudden, förrän hennes ögon föllo igen. Men just då öppnades dörren sakta, och en ynkligt bedjande röst sade »Anne».
Anne satte sig upp helt yrvaken.
— Davy, är det du? Vad står på?
En liten vitklädd figur tassade tvärs över golvet och kröp upp på stolen invid hennes huvudgärd.
— Anne, snyftade Davy och slog armarna om hennes hals, jag är så förskräckligt glad åt att du är hemma igen. Jag kunde inte somna, förrän jag talt om det för någon.
— Vad är det du måste tala om?
— Hur rysligt lessen jag är.
— Kära du, varför är du ledsen?
— För att jag har varit så stygg i dag, Anne. O, jag har varit så fasligt stygg — styggare än nå’nsin förut i alla mina dar.
— Vad har du då haft för dig?
