— 113 —
Ruby sjönk tillbaka mot sina kuddar och snyftade hejdlöst. Anne tryckte hennes hand i överströmmande medkänsla — ett deltagande utan ord, som måhända hjälpte Ruby mer än alla tröstande försäkringar skulle ha gjort. Ty efter en liten stund blev hon lugnare, och hennes snyftningar upphörde.
— Jag är glad, att jag talat uppriktigt med dig, Anne, viskade hon. — Det har gjort mig gott att få utgjuta min själ. Det har jag längtat efter hela sommaren — varenda gång du kom var det min mening att öppna mitt hjärta för dig, men det blev inte av. Jag kunde inte. Det kändes, som om jag riktigt skulle mana fram döden, om jag talade om, att jag skulle dö, eller om någon annan sade eller antydde det. Jag ville inte säga det eller ens tänka så långt. Om dagen, så länge jag hade människor omkring mig och allting var glatt, var det inte så svårt att låta bli att tänka därpå. Men om natten, när febern kom och jag låg och kastade mig i min säng och inte kunde sova — då blev det rysligt, Anne. Då kunde jag inte komma bort från det. Döden steg fram och ställde sig att stirra in i mitt ansikte, ända tills jag blev så rädd, att jag kunde ha skrikit högt.
— Men nu blir du ju inte rädd mera, Ruby, käraste min lilla vän? Du ska vara modig och tapper och tro, att allt styres till det bästa för dig.
— Jag ska bjuda till… Jag ska tänka över det du sagt mig och försöka tro på det. Och du kommer väl upp och hälsar på mig så ofta du kan, säg, gör du inte det, Anne?
— Jo, Ruby lilla.
— Det — det kommer inte att dröja länge nu, Anne. Det känner jag på mig. Och jag vill hellre ha dig hos mig än någon annan. Alltid har jag tyckt bäst om dig av alla mina skolkamrater. Aldrig var du avundsjuk eller simpel som somliga av de andra. Emmy White var och hälsade på mig i går. Minns du att Emmy och jag voro så vådligt goda vänner för tre år sedan, när vi ännu gingo i skolan? Men så blev vi osams på en skolfest, och se’n ha vi aldrig talat med varandra. Var det inte fånigt? Nu förefaller det mig så orimligt — att gå
