Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 112 —

— Jag rår inte för det — jag kan inte vara annat än rädd, sade Ruby med tårar i rösten. — Om också det där du säger om himlen är sant — och säker kan du ju omöjligt vara, det kanske bara är som du inbillar dig — så kan det ju aldrig bli precis som här. Det är omöjligt. Och jag vill fortsätta att leva här, Anne. Jag är så ung. Inte har jag hunnit få den lott i livet, som jag kunde göra anspråk på. Jag har kämpat så förtvivlat för att få leva — och vad tjänar det nu till alltsamman — jag är livdömd — jag måste dö och gå ifrån allting, som jag frågar efter.

Annes hjärta krympte samman i en smärta, bittrare än hon någonsin erfarit. Det var henne omöjligt att komma fram med några falska tröstegrunder, och allt det Ruby sade var så förfärande sant. Hon skulle ju faktiskt lämna allt det hon frågade efter — allt som var henne dyrbart. Hon hade endast sparat samman skatter på jorden, hon hade uteslutande levat för de små och oväsentliga tingen i livet, de ting som blott äro av denna världen, men hon hade förgätit de stora tingen, som nå ända in i evigheten, som slå bryggan mellan två tillvarelseformer och göra döden blott till en överflyttning från en boning till en annan — från skymning till solklar dag. Gud skulle nog ta vård om Ruby — det trodde Anne fullt och fast — hon skulle få lära sig mycket, hon också… Men just nu var det föga underligt, att hennes själ i blind hjälplöshet klamrade sig fast vid de enda ting hon kände och höll av.

Ruby reste sig på ena armen och lyfte sina klara, vackra blå ögon mot den silverskimrande rymden.

— Jag vill leva, sade hon med skälvande röst. — Jag vill leva som andra unga flickor. Jag — jag vill gifta mig med den jag håller av, Anne. — Och jag vill ha små barn. Du vet, att jag alltid har älskat småbarn, Anne. Det här skulle jag aldrig kunna säga till någon annan än dig. Men jag vet, att du förstår. Så är det stackars Herbert — han — han håller av mig, och jag håller av honom, Anne. De andra — de voro ingenting för mig, men han är mycket. Och finge jag bara leva, skulle jag bli hans hustru och bli så lycklig. O, Anne, vad det är hårt!