Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 115 —

och klara ögon strålade och glada tungor pratade, kom det till en själ i Avonlea en kallelse, som måste hörsammas. Nästa morgon spreds från hus till hus budet, att Ruby Gillis dött. Hon hade omärkligt slumrat in i döden, smärtfritt och lugnt, och över hennes ansikte låg ett leende. Helt visst hade döden till henne kommit som en vän och befriare, att sakta leda henne över tröskeln till det okända — icke som den dystre lieman, för vilken hon fruktat och bävat.

Fru Rachel Lynde bedyrade efter begravningen, att någonting vackrare än Ruby Gillis, där hon låg i sin kista, hade hon aldrig skådat. Den snövita svepningen smyckades av de härliga blommor, som Anne strött över den, och anblicken var så vacker och gripande, att man i åratal hade den i minne och talade om den i Avonlea. Ruby hade alltid sett ovanligt bra ut, men hennes skönhet hade varit av denna världen och mycket jordisk, den bar en viss spotsk och utmanande prägel och tycktes pocka på beundran, själen hade aldrig blickat fram ur den, intelligensen aldrig förfinat den. Men döden hade helgat den genom sin beröring, den hade lockat fram en renhet i linjerna och en blid själfullhet i uttrycket, som aldrig funnits där förut — den hade gjort vad ett liv av osjälviskt uppgående i andra älskade varelser hade kunnat göra för Ruby. När Anne genom en slöja av tårar blickade ned på den döda vännen, tyckte hon sig se det ansikte, Gud ursprungligen ämnat åt Ruby, och sådant dröjde det för alltid i hennes hågkomst.

Innan begravningsföljet lämnade sorgehuset, tog fru Gillis Anne med sig in i ett obebott rum och gav henne ett litet paket.

— Det här vill jag du ska ha, snyftade hon. — Ruby skulle ha velat det så. Det är den broderade bordlöparen hon sydde på in i det sista. Den är inte riktigt färdig — nålen sitter kvar just där hennes stackars trötta fingrar stack in den sista gången hon sydde på arbetet, kvällen innan hon dog.

— Alltid lämna vi något oavslutat efter oss, sade fru Lynde och torkade sina ögon. — Men alltid finns det väl någon, som tar i där vi släppa.

— Vad det är svårt att fatta, att någon, som vi alltid känt,