Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 116 —

verkligen är död och borta, sade Anne, när hon och Diana vandrade hem. — Ruby år den första av oss skolkamrater, som kallats hädan. Och småningom, förr eller senare, kommer turen till envar av oss.

— Det är väl så, sade Diana i besvärad ton. Hon tyckte inte om ämnet. Hellre hade hon velat fördjupa sig i detaljerna från begravningen — det vackra vita bårtäcket med nedhängande fransar, Herbert Spencers sorgsna ansikte, en av systrarna Gillis, obehärskade, hysteriska gråtanfall — men om dem brydde sig inte Anne om att tala. Hon tycktes försjunken i ett drömmeri, vari Diana med saknad kände, att hon hade varken lott eller del.

— Tänk, så Ruby Gillis kunde skratta, när hon var glad, sade Davy plötsligt. — Kommer hon att skratta lika mycket i himlen som hon gjorde i Avonlea, Anne? Det vill jag veta.

— Det tror jag visst hon kommer att göra, sade Anne.

— Nej men Anne? protesterade Diana och såg både sårad och häpen ut, ehuru hon försökte småle.

— Varför inte, Diana? frågade Anne helt uppriktigt. — Tror du aldrig vi komma att skratta i himlen?

— Det — det har jag verkligen inte så noga tänkt på, förklarade Diana. — Men jag har en känsla av, att det inte vore rätt passande… Det anses ju mycket illa att skratta i kyrkan.

— Men himlen blir inte lik kyrkan — hela tiden, sade Anne.

— Nej, det vill jag väl hoppas, inföll Davy. — För vore det så, så ville inte jag komma dit. Hu, så tråkigt det är i kyrkan. Men jag ämnar inte heller kola vippen på många, många år ännu. Jag skall leva, tills jag blir hundra år, som gubben Thomas Blewett i Vitsand. Han säger, att han har blivit så gammal för att han alltid har rökt pipa, och det har dödat alla baciller. Får jag inte snart börja röka pipa, Anne?

— Ånej, Davy, du bryr dig nog aldrig om att röka, sade Anne i frånvarande ton.

— Jaså, inte det? Jag kan just undra, hur du kommer att må, när bacillerna ha tagit döden på mig, sade Davy.