— 3 —
en trappa upp. Så går det understundom med denna världens store. Och det är aldrig roligt att få sina gamla helgedomar skövlade, även om man vuxit ifrån dem, slöt Anne med ett litet skratt, vari förnams en klang av vemod.
— Ack, ack, vad här blir ensamt, sedan du rest, klagade Diana för väl hundrade gången. — Och du ska ju resa redan i nästa vecka.
— Men än så länge ha vi ju varandra, sade Anne muntert. — Det var väl inte värt att låta nästa vecka beröva oss den här veckans nöje. Jag är visst inte glad över att jag ska resa, må du tro, en så’n huskatt som jag är. Och du talar om att du blir ensam. Det är väl snarare jag, som borde jämra mig. Du stannar kvar med fullt upp med goda vänner omkring dig — din egen Fred inte att förglömma. Men jag blir ensam bland idel främlingar och kommer inte att känna en levande själ.
— Utom Gilbert — och Charlie Sloane, sade Diana med en härmning av Annes skälmska min och tonfall.
— Ja, Charlie Sloane, han blir mig förstås till stor tröst och hugnad, medgav Anne. Och så brusto båda dessa oförbätterliga mamseller ut i gapskratt. Diana visste på pricken, vad Anne tänkte om Charlie Sloane, men trots åtskilliga förtroliga samtal var hon inte fullt på det klara med vad Anne tyckte om Gilbert Blythe. Och sanningen att säga visste Anne det inte riktigt själv.
— Pojkarna komma kanske att bo i andra ändan av Redmond för allt vad jag vet, sade Anne. — Jag är förstås mycket glad över att jag får komma till högskolan, och jag är nästan säker på, att jag efter en liten tid ska trivas där riktigt bra. Men de första veckorna vet jag, att jag kommer att bli hemsjuk. Jag får inte ens den trösten, att jag kan längta efter lördagarna, då jag ju alltid fick fara hem och hälsa på, när jag gick på seminariet. Det blir som om julen ligger tusen år fram i tiden.
— Allting är förändrat — eller kommer mycket snart att bli det, sade Diana sorgset. — Jag känner på mig, att på det gamla sättet få vi det ändå aldrig, Anne.
