— 120 —
så lade jag bara till: »i vilket vi aldrig skola använda annat bakpulver än Rollingkompaniets.»
— O! flämtade stackars Anne, som om någon slagit ett ämbar kallt vatten över henne.
— Och nu har du vunnit tjugofem dollars, fortfor Diana helt förtjust. — Det var någon som sa’, att Den kanadensiska Kvinnan inte betalar mer än fem dollars för en berättelse.
Anne höll med darrande fingrar från sig den förhatliga ljusröda pappersremsan.
— Dem vill jag inte ha — det är du, som förtjänat dem, Diana. Du har skickat in berättelsen och gjort förändringarna. Jag — jag skulle sannerligen aldrig ha kommit på idén att skicka in den. Därför får du ta anvisningen. — Jag lyfter inte de pengarna.
— Å, vet du vad, det kunde väl vara roligt att ha dem, återtog Diana. — Det lilla besväret jag hade var då aldrig värt att tala om. Jag har nog av äran att vara god vän med den, som erövrat priset. Nej, nu får jag gå. Jag borde ha gått direkt hem från postkontoret, för vi ha främmande. Men jag var tvungen att kila hit och berätta den stora nyheten för dig. O, vad jag gläder mig å dina vägnar, Anne!
— Jag tror, att du är den raraste och uppriktigaste vän, som kan finnas i världen, Diana, sade Anne med en liten darrning på rösten, och jag kan försäkra dig, att jag fullt uppskattar din goda mening.
Diana förfogade sig i väg, både glad och förlägen, men stackars Anne slängde ned den oskyldiga checken i sin byrålåda som om den varit blodspenningar och slängde sig själv på sin säng. Där grät hon förödmjukelsens och de sårade känslornas tårar. O, hur skulle hon nånsin kunna överleva det — det gick helt enkelt inte!
Gilbert kom på besök i skymningen, bräddfull med lyckönskningar, ty han hade i förbifarten tittat in på Tallbacken och hört den intressanta nyheten. Men gratulationerna dogo på hans läppar, när han fick syn på Annes ansikte.
— Kära du, hur är det fatt? Jag väntade finna dig
