Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 119 —

— Diana — vad säger du?

— Jo minsann gjorde jag så, sade Diana muntert och svängde sig upp på sängkanten. — När jag läste om pristävlingen i tidningen, tänkte jag medsamma på din berätteise, och allra först ämnade jag föreslå dig att du själv skulle skicka in den. Men så var jag rädd, att du inte skulle vara hågad — du hade liksom mist all tilltro till den. Och därför fattade jag beslutet att skicka in den där avskriften du gav mig och aldrig knysta ett ord för dig. Om du se'n inte vunne priset, skulle du ändå ingenting veta, och du skulle aldrig kunna gräma dig, för de inte prisbelönade berättelserna skulle inte returneras. Men vunne du priset, som jag ju så säkert väntade, skulle det ju bli den präktigaste överraskning för dig, sötnos.

Diana var till sin natur ej särdeles skarpsynt, men i detta ögonblick slog det henne dock, att Anne ej såg över sig förtjust ut. Den planerade överraskningen hade blivit verklighet, det var odisputabelt — men hur var det med glädjen och belåtenheten?

— Men Anne, du ser ju alls inte glad ut? ropade hon.

Anne tillverkade genast ett leende och satte det på sig.

— Naturligtvis kan jag inte annat än vara glad åt din osjälviska önskan att bereda mig ett nöje, sade hon långsamt. — Men du förstår — det kom så oförberett — jag fattar inte riktigt… I min berättelse fanns det då inte ett enda ord, som rörde — Anne hade svårt att få fram ordet — som rörde — bakpulver.

— Nej, men det satte jag in, sade Diana, nu betydligt lugnad. — Det var inte svårt alls — litet övning med författarskap hade jag ju från vår egen Historiska klubb. Du minns det stället, där Feodora rör till kaksmeten — jag just som tyckte det var litet väl opoetiskt för en hjältinna, men du höll styvt på det — nå, som sagt, där bara satte jag till, att det var Rolling-Kompaniets bakpulver hon använde och att det var därför kakan jäste upp så präktigt. Och se'n, på slutet, när Percival slår sina armar kring Feodora och säger: »Min själs älskade, härliga kommande år skola resa de stolta murarna av vårt drömslott» —