— 128 —
hon sig på vår snälle granne tobakskungens fullt fredsvänliga katt och tillfogade honom ett väldigt nederlag.
— Vi ä’ tvungna att göra oss utav med honom, sade Anne och såg dystert på föremålet för samtalet, som låg och spann på mattstumpen framför spiseln med en min av fåraktig menlöshet. — Men frågan är — hur ska det gå till? På vad sätt kunna fyra värnlösa unga kvinnor befria sig från en katt, som med all fyra tassarnas klor håller sig fast?
— Vi få lov att kloroformera honom, sade Phil, livligt intresserad. — Det är det barmhärtigaste sättet.
— Vem av oss har reda på, hur det går till att kloroformera en katt? frågade Anne buttert.
— Lilla raring, det har jag, sade Phil. — Kloroformering av överflödiga husdjur hör till en av mina få — ack, tyvärr alltför få — talanger. Jag har expedierat många därhemma, må du tro. Man tager katten på morgonen och låter honom förtära en god frukost — en resfrukost, så att säga. Sedan tager man en gammal säck — en sådan ligger ute i vedboden — lägger katten därpå och stjälper försiktigt en trälåda över honom. Gogs och Magogs forna gömställe duger. Sedan tager man en hundra gram-flaska med kloroform, drar ur korken och smugglar behändigt in den under kanten på lådan. Sedan lägger man några tunga strykjärn som tyngd överst på lådan och låter saken ha sin gång. På kvällen tittar man efter. Då ligger katten fridfullt avsomnad — med ett leende under morrhåren. Inga plågor — ingen dödskamp.
— Kan man tro på det där? Det låter så lätt, sade Anne tveksamt.
— Det är heller ingen konst. Överlämna saken åt mig. Jag ska nog sköta om kissen, sade Phil med stor välvilja.
Kloroformen inköptes alltså från apoteket, och den följande morgonen skulle bli Häxans sista. Hon åt sin läckra frukost, slickade sig lite varstans och klev så kurrande upp i Annes knä. Anne greps av ett stort medlidande. Detta stackars kattkräk älskade henne och hyste förtroende för henne… Hur skulle hon kunna vara med om sammansvärjningen mot dess liv?
