— 127 —
— Anne, sade Stella strängt, rår du om det där djuret?
— Nej, det gör jag visst inte, svarade Anne med djup ovilja. — Han kom, jag vet inte varifrån, och tog sig för att följa efter mig på landsvägen. Jag kunde inte bli av med honom. Usch, ditt fula kräk, ned med dig! Jag tycker ganska bra om hyggliga och propra kattor, men du ser ju ut som jag vet inte vad! En bättre familjekatt blir du då aldrig.
Men kissen vägrade absolut att kliva ned ur knäet. Han lade sig helt bekvämt i ring, gäspade stort och började spinna.
— Han har tydligen valt ut dig till fostermor, skrattade Priscilla.
— Men jag säger: bevara mig väl för ett sådant fosterbarn, sade Anne.
— Den stackars lille missen är ju alldeles utsvulten, sade den mera ömsinta Phil. — Se, hans små knotor sticker nästan ut genom skinnet!
— Nå, då skall jag bjuda honom på ett skrovmål, så får han sedan knalla sig i väg, sade Anne.
Katten fick mat och blev sedan utkörd, milt, men bestämt. På morgonen låg han fortfarande på trappan. Han satt kvar på det översta steget, och han skuttade in, så fort dörren öppnades. Isande kyla i mottagandet hade alls ingen inverkan på honom, och han brydde sig inte om någon utom Anne. Flickorna tyckte det var synd om honom och gåvo honom mat, men när en vecka gått, beslöt man, att någonting måste göras. Katten hade emellertid fått ett vida bättre utseende. Ögat var läkt, och svullnaden på kinden hade lagt sig, han var inte fullt så utmärglad, han förde svansen högt vajande, och man hade sett honom tvätta sig i ansiktet.
— Allt detta är gott och väl, men vi kan ändå inte behålla honom, sade Stella. - Tant Jimsie kommer ju i nästa vecka och hon har med sig Kisse Sara. Vi kan omöjligt hålla två kattor, och om vi gjorde det, skulle Häxan här slåss med Kisse Sara, så att testarna röko om dem. Hon är vådligt argsint av sig. I morse grävde hon sig en löpgrav, och från den störtade
