— 133 —
tveksamt på Kisse Sara. Skulle hon eller skulle hon inte förnya anfallet? Kisse Sara vände henne föraktligt ryggen och började slicka sin vita bröstlapp. Häxan bestämde sig för att inte anfalla på nytt. Hon gjorde det heller aldrig. Från denna stund var det Kisse Sara, som hade övertaget. Häxan morskade sig aldrig mera gentemot henne.
Men Josef satte sig obetänksamt upp och öppnade gapet till en storartad gäspning. Häxan, som brann av begär att hämnas det lidna nederlaget, flög genast på honom. Josef var av naturen fredsälskande, men när så behövdes kunde han bli en mycket arg aktivist. Ett permanent krigstillstånd inträdde mellan dessa båda fientliga makter. Varenda dag utkämpade Häxan och Josef i den brokiga klädnaden ett ursinnigt slagsmål. Anne höll med sin Häxa och tillät sig övergrepp mot Josef. Stella var förtvivlad. Men tant Jimsey bara skrattade.
— Låt dem slåss så länge de orka, sade hon med stor liberalitet. — De sluta väl fred någon gång. Josef behöver litet gymnastik — han höll på att bli alldeles för fet. Och Häxan har bara gott av att lära, att hon inte är den enda katt i världen.
Omsider togo också Josef och Häxan sitt kattförnuft till fånga och slöto fred och försoning. Från att ha varit dödsfiender blevo de såta vänner. De sovo på samma kudde med tassarna om varandra och sågos till och med hjälpa varandra med tvättningen.
— Nu ha vi alla vant oss vid varandra, både två- och fyrfotingar, tyckte Philippa. — Och jag har dessutom lärt mig diska och torka disk och sopa golv.
— Men kom aldrig och sök inbilla oss, att du kan kloroformera kattor, skrattade Anne.
— Det var kvisthålets fel alltihop, sade Phil.
— Det var riktig tur, att det där kvisthålet fanns, sade tant Jamesina med en för henne ovanlig skärpa. — Kattungar får man lov att dränka, det medger jag, annars skulle världen översvämmas av dem. Men ingen hygglig, fullvuxen katt får man ha ihjäl — såvida han inte suger ägg.
— Inte skulle tant fått någon vidare hög tanke om Häxans
