Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 134 —

hygglighet första gången hon kom hit, sade Stella. — Hon såg bokstavligen ut som den lede själv — eller kanske snarare som hans farmor.

— Jag tror verkligen inte att den lede är så ful i synen som man alltid låter påskina, sade tant Jamesina tankfullt. — Vore han det, skulle han inte kunna ställa till så mycket ont. jag tror tvärtom, att han har ett ganska tjusigt utseende.


XVII.
Ett brev från Davy.

— Nu börjar det snöa, flickor, sade Phil, när hon en frostig novembereftermiddag steg in, och hela sandgången ligger fullströdd med de allra sötaste små stjärnor och kors. Aldrig förut har jag givit akt på, hur utsökt fin en snöflinga är. Som vi nu inrättat vårt liv, har man ju tid att fästa sig vid saker och ting, som man förr aldrig lade märke till. Ja, tack ska ni ha, flickor små, för att ni ha låtit mig få vara med. Det känns riktigt skönt att få förarga sig över, att smöret nu igen har stigit med fem cents.

— Nej, vad säger du, har det det? frågade Stella, som förde det lilla hushållets räkenskaper.

— Jo jo men, och här har du ditt kilo. Jag börjar bli så skicklig i att göra inköp. Det är ännu roligare än att flirta, sade Phil allvarligt.

— Tänk vad allting stiger förskräckligt! Det är nedrigt vad maten blir dyr, suckade Stella.

— Ja, gud ske lov för att man än så länge kan få den friska luften gratis, sade tant Jamesina.

— Ett gott skratt kostar heller inte någonting ännu, sade Anne. — Det har inte lagts någon skatt på det, och väl är det, för nu ska ni få skratta riktigt hjärtligt allihop. Jag ska läsa högt för er Davys brev. Han har tagit upp sig betydligt i stavning det här sista året, fastän skiljetecknena inte är hans svaga sida, och han äger sannerligen förmågan att knåpa ihop