— 141 —
bort på himlen, men en guldgul strimma längs den västra horisonten började brinna allt klarare, som om alla ljusets dröjande reflexer här funnit varandra; de avlägsna åsarna med sina böljlinjer av tallarnas snötyngda kronor avtecknade sig mörka och tydliga. Anne såg ut över de tysta vita markerna, där de lågo så kalla och livlösa i den grella solnedgångens brandgula skimmer, och suckade. Ensamhetskänslan kom plötsligt åter över henne, och hon betogs av oro och beklämning. Hon undrade nu som mången gång förut, om det skulle kunna bli möjligt för henne att få återvända till högskolan på nyåret. Mycket troligt såg det inte ut… De stipendier, som hon, om lyckan var god, skulle kunna vinna, utgjorde mycket obetydliga belopp. Marillas pengar ville hon ej längre ta emot, och utsikterna till någon extraförtjänst under sommaren tycktes henne mycket små.
— Jag blir nog tvungen att avbryta kursen nästa år, tänkte hon modlöst, och åter söka mig en plats vid någon skola, tills jag förtjänat så pass, att jag kan ta upp studierna igen. Då ha alla de gamla kamraterna gått om mig, och i Carolinas tjäll får jag aldrig mera bo… Seså, Anne, vad tjänar det till att sitta och sörja? Friskt mod bara! Jag får vara tacksam om jag, ifall så påfordras, kan slå mig fram på egen hand och åtminstone förtjäna mitt uppehälle.
— Här kommer farbror Harrison klivande genom snödrivorna, förkunnade Davy, som hastigt öppnat dörren ut till köket. — Om han ändå hade posten med sig! Nu har vi inte haft någon på tre dar. Jag vill titta efter i tidningarna, om det sitter många tåg fast i snön.
Herr Harrison hade varit och hämtat posten, och glada brev från Stella och Priscilla och Phil skingrade snart Annes sorgsna stämning. Även tant Jamesina hade skrivit några rader. Hon berättade, att det brann i spisen i ett kör, att alla kattorna befunno sig i högönsklig välmåga och att krukväxterna frodades förträffligt.
Här har varit riktigt smällkallt, så att jag låter kattorna sova inomhus. Häxan och Josef på soffan i vardagsrummet och Kisse Sara på fotändan av min säng. Jag känner det
