— 142 —
riktigt som ett sällskap att höra henne spinna, när jag vaknar upp på natten och tänker på min stackars dotter ute på missonsfältet långt bort i andra ändan av världen. Vore det bara någon annanstans än i Indien, skulle jag inte oroa mig, men de säger att ormarna därborta äro så gräsliga. Kisse Sara måste kurra och spinna riktigt duktigt för att jag ska komma från de tankarna. Min tro räcker till att försätta allting, utom ormar. Jag begriper inte, varför vår Herre nånsin skapade dem. Ibland tror jag heller inte att Han har gjort det. Det var nog Mörksens furste, som hade sitt leda finger med i spelet, när ormarna blev till.»
Ett tunt, maskinskrivet meddelande hade Anne lämnat kvar till sist, i den tron, att det inte var någonting viktigt. När hon läst det, satt hon mycket stilla, och hennes ögon fylldes småningom av tårar.
— Hur är det fatt, Anne? frågade Marilla.
— Fröken Josephine Barry är död, svarade Anne med låg röst.
— Jaså, hon har äntligen fått sluta, sade Marilla. — Hon har legat sjuk i över ett år, och hennes släktingar här ha när som helst väntat underrättelse om hennes död. Det var väl, att hon nu har fått komma till ro, hon har lidit förfärligt. Hon var alltid snäll mot dig, Anne.
— Hon har varit snäll ända in i det sista, Marilla. Det här brevet är från den advokat, som är hennes boutredningsman. Hon har testamenterat tusen dollars åt mig.
— Nej men o! Så rysligt mycket pengar, skrek Davy. — Det var den fröken, som du och Diana damp ned på, när ni på kvällen tog sats och skulle hoppa upp i gästrumssängen. Diana har berättat alltihop för mig. Är det därför hon ger dig så mycket pengar.
— Tyst, Davy lille, sade Anne sakta. Med hjärtat fullt smög hon sig upp på vindsrummet, lämnande Marilla och fru Lynde att på tu man hand diskutera ämnet.
— Tror tanterna att Anne nu nånsin blir gift? undrade Davy oroligt. — När Dorcas Sloane gifte sig i somras, så sa’
