— 146 —
— Di ä’ just en aning för stora och för milda, de påminna om en kossas, sade den grymma Phil.
— Nå vad säger du om George Parker?
— Aldrig ett kvitt — bara att han jämt ser ut som om han vore nystärkt och nypressad.
— Marr Holworthy då. Honom kan du väl inte finna något fel med.
— Nej, han skulle duga, bara han inte vore fattig. Jag är tvungen att gifta mig rikt, ser tant Jamesina. Pengar måste min tillkommande ha, och så måste han se bra ut, det är två oundgängliga villkor. Jag skulle i morgon dag gifta mig med Gilbert Blythe, om han vore rik.
— Ånej, skulle du det? sade Anne i spydig ton.
— Se, det föll oss alls inte på läppen, fastän vi visst inte vill ha Gilbert själva — neej då, för all del, skojade Phil. — Men låt oss inte tala om obehagliga ämnen. Någon gång blir jag väl tvungen att inträda i det äkta ståndet, kan jag tro, men nog skjuter jag upp den olycksdagen så länge jag kan.
— För vad du gör, min lilla Phil, gift dig inte med någon, som du inte håller av, varnade tant Jamesina.
»Ack, hjärtan, som sig böja under kärlekens lag.
Ha varit ur modet se’n mången god dag,»
trallade Phil gäckande. — Nu kommer vagnen. Jag flyr — adjö på er! Drag er nu tillbaka till »den gamla goda tiden», dit ni bägge två höra, och fortsätt i lugn och ro era resonnemanger om den rätta sortens kärlek.
När Phil hoppat ut ur rummet, såg tant Jamesina högtidligt vädjande på Anne.
— Flickan är söt och rar och godhjärtad, men ibland tar det på henne ryck, då man sannerligen undrar, om hon är rätt klok. Vad tror du, Anne?
— Jag tror inte det är något fel på Phils förstånd, sade Anne och vände bort ansiktet för att dölja sitt leende. — Det är bara hennes sätt att prata så där.
Tant Jamesina skakade betänksamt på huvudet.
— Ja, jag vill väl hoppas det — att hon inte menar stort
