— 145 —
— Hon ser inte fullt så bra ut som du, det är möjligt, men hon har en bra mycket vackrare näsa.
— Det vet jag nog, medgav Phil.
— Min näsa har alltid varit mig till stor tröst, bekände Anne.
— Och jag tycker om ditt vackra och jämna hårfäste, Anne. Och så den där lilla näpna locken, som ser ut, som om den skulle trilla ner, men ändå inte gör det — den är för rar. Men apropå om näsor, så är min egen mig en stor källa till bekymmer. När jag fyllt mina fyrtio, pekar den ännu värre i vädret och är full med röda ådror. Hur tror du jag ser ut vid fyrtio års ålder, Anne?
— Som ett gammalt och stadigt medelålders fruntimmer — med någon dragning åt korpulens, skämtade Anne.
— Å nej, du, sade Phil och satte sig försiktigt ned i väntan på sin eskort. — Josef, du med den mångfärgade klädnaden — understå dig inte att hoppa upp i mitt knä. Jag har inte lust att gå på bal full med katthår. Nej, Anne, gammal och stadig är det sista jag kommer att se ut. Men förmodligen är jag gift.
— Med Alec eller Alonzo? frågade Anne.
— Med endera av dem alldeles säkert, bara jag nånsin kunde göra mitt val, suckade Phil.
— Det borde väl inte vara så svårt att avgöra, sade tant Jamesina i litet snäv ton.
— Söta tant, jag är född i vankelmodets tecken, och sådan jag är född får jag nog också förbli.
— Du borde vara mera redig i din tankegång, Philippa.
— Naturligtvis borde man vara mera redig i sin tankegång — är det inte ungefär liktydigt med klar i knoppen? — men då är det så mycket roligt man går miste om. Vad Alec och Alonzo angår, så om tant kände dem, skulle tant förstå, varför det är så svårt att välja mellan dem. De är lika trevliga bägge två.
— Ta då någon, som är ännu trevligare, föreslog tant Jamesina. — Det finns ju en särdeles hygglig senior, som springer här och gör sig till för dig, Will Leslie. Jag har fäst mig vid hans stora, milda ögon — skulle nu inte han passa?
