— 150 —
— Nej, jag kommer inte att vara i Avonlea på hela sommaren, Anne. Jag har fått mig erbjudet ett vikariat i en tidningsredaktion, och det ämnar jag ta emot.
— Åh, sade Anne litet långdraget. Hon undrade, hur en hel sommar i Avonlea skulle gestalta sig utan Gilbert. Hur det var, föreföll henne utsikten inte lockande. — Jaså, återtog hon slutligen i en något besviken ton, det är naturligtvis mycket förmånligt för dig?
— Ja visst. Jag hade hoppats, att jag skulle få den platsen. Med inkomsten reder jag mig nästa år.
— Men du får inte arbeta för strängt, sade Anne, mest för att hon tyckte, att någonting måste hon säga. Om ändå den välsignade Phil kunde känna på sig, att hon behövdes! — Du har legat i så träget hela vintern… Är det inte en härlig afton? Vet du, att i dag hittade jag en tuva med blekblå violer under det gamla förvridna trädet därborta. Jag fick en känsla av, att jag upptäckt allra minst en guldgruva…
— Du hittar ofta guldgruvor, sade Gilbert — också han förströdd.
— Låt oss gå på spaningsfärd efter några fler, sade Anne ivrigt. — Jag ska ropa på Phil och —
— Violerna springer inte bort, Anne, och Phil kan du råka sedan, sade Gilbert lugnt och fattade hennes hand i ett stadigt grepp, från vilket hon ej förmådde frigöra sig. — Det är någonting, som jag bra gärna skulle vilja säga dig.
— Ack, säg det inte, bönföll Anne. — Jag ber dig, snälle Gilbert — säg det inte.
— Jag måste. Så här kan det inte längre forgå. Anne, jag håller av dig. Det vet du mycket väl. Jag — jag kan inte säga dig, hur mycket. Vill du lova mig att en dag bli min hustru?
— Det — det kan jag inte, sade Anne i bedrövlig ton. — O, Gilbert — du — du har fördärvat allting.
— Bryr du dig inte det minsta om mig? frågade Gilbert efter en stund av tryckande tystnad, varunder Anne ej vågat titta upp.
