— 151 —
— Inte på det sättet, som du menar. Jag tycker mycket om dig som vän. Men jag håller inte av dig, Gilbert.
— Men kan du inte ge mig hopp om — att det kan komma med tiden?
— Nej, det kan jag inte, utbrast Anne i full förtvivlan. — Jag kommer aldrig att hysa — den sortens känslor för dig, Gilbert. Du får aldrig mera ta upp det här ämnet med mig, hör du det.
Åter följde en paus — så lång och så förfärlig, att Anne till sist tvangs att se upp. Gilbert var blek ända ut på läpparna. Och hans ögon — Anne ryste och måste se åt andra hållet. Inte heller över detta låg det någonting romantiskt… Måste frierier antingen vara enbart löjliga — eller ohyggliga? Skulle hon någonsin kunna glömma Gilberts ansikte?
— Är det någon annan? frågade han slutligen med låg röst.
— Nej, nej, det försäkrar jag dig, svarade Anne ivrigt. — Jag bryr mig inte om någon i världen på det sättet du menar — och jag tycker bättre om dig än om någon annan, Gilbert. Och vi måste — vi måste fortsätta med att vara vänner som förut, Gilbert.
Gilbert skrattade till litet bittert.
— Vänner, säger du. Din vänskap är inte nog för mig, Anne. Det är din kärlek jag begär, och den säger du, att du aldrig kan skänka mig.
— Det gör mig så ont. Förlåt mig, Gilbert!
Det var allt vad Anne kunde svara. Var voro nu alla de finkänsligt tröstande ord, med vilka hon i sin fantasi plägat avfärda sådana friare, som skulle få korgen?
Gilbert gav hennes hand en liten tryckning och släppte den sedan.
— Jag har ingenting att förlåta. Det har funnits stunder, då jag trott, att du en liten smula brydde dig om mig. Jag såg miste — det är alltihop. Farväl, Anne!
Anne vandrade sakteliga upp på sitt rum, satte sig på bänken vid fönstret utåt furudungen och gav tårarna fritt lopp. Hon kände det, som om någonting av oskattbart värde försvunnit
