— 153 —
många släktled residerat, var medelpunkten för ett glatt och angenämt sällskapsliv, och Phils goda vänner av båda könen voro alltid välkomna. Den ena åkturen, båtfärden, danstillställningen och festen ute i det gröna avlöste varandra, och Phil trivdes ej, om hon inte ständigt var i farten. Alec och Alonzo uppvaktade till den grad träget, att Anne undrade, om de någonsin företogo sig någonting nyttigare än att stå på tå för nippertippan Phil. De voro bägge två hyggliga och städade unga män, men Anne förmådde inte heller hon avgöra, vilkendera som var att föredraga.
— Och jag, som så litade på, att du skulle råda mig, så att jag äntligen kunde bestämma, vilken jag skulle ta, sade Phil smått förebrående.
— Det får du sannerligen avgöra själv, sade Anne. Och så stack hon helt oförmodat fram en liten gadd och tillade: — Du är ju så tvärsäker och redig i tankegången, där det gäller att para ihop andra människor.
— Å, det är en faslig skillnad, upplyste Phil överlägset.
Men det ljuvaste minnet, som Anne bevarade från sin vistelse i Bolingbroke, var besöket på den plats, där hon första gången sett dagens ljus — det lilla tarvliga gula huset vid en avlägset belägen gata, som hon så ofta drömt om. Hon såg på det med ömma och förtjusta blickar, när hon och Phil gingo in genom grinden.
— Det är nästan på en prick så som jag föreställt mig det, sade hon. Det slingrar sig ingen kaprifol kring förstukvisten, men det står en syrénbuske på gräsplanen — och, jo, det hänger tunna rödrutiga hemslöjdsgardiner i fönstren. Vad jag är glad att huset fortfarande är gulmålat.
En mycket lång kvinna med tärt utseende visade sig i dörren.
— Jo, här bodde det unga paret Shirley för tjugo år sedan, sade hon, till svar på Annes fråga. — De hyrde här. Jag kommer ihåg dem. Di dog i feber bägge två i samma vecka — det var riktigt ynkligt. De lämnade ett litet spädbarn efter sig, en flickunge, vill jag minnas. Det var ett klent barn — det är nog dött för länge sedan. Gubben Thomas och hans hustru
