— 154 —
tog hand om’et — som om di inte hade nog av sin egen barnskara.
— Jag dog inte, sade Anne och log. — Jag var det lilla barnet.
— Ånej, är det möjligt? Kors vad fröken har vuxit, utbrast kvinnan, alldeles som om det överraskade henne, att Anne ej längre var det lilla klena, några månader gamla barnet. — När jag nu närmare tittar efter, så ser jag likheten. Det röda håret har ni efter pappa, fastän hans var mörkare. Men det är mammas ögon och mun. Hon var mycket snäll och rar. Min dotter läste för henne i skolan och var alldeles betagen i henne. Di blev jordade i samma grav, och skolrådet reste en vård över dem som tack för trogen tjänst. Vill ni inte stiga in?
— Kan jag få lov att titta på hela huset? bad Anne med strålande ögon.
— Så gärna, om det kan roa. Det tar inte lång tid — lägenheten är inte vidlyftig. Jag har tiggt och bett min man, att han ska bygga till ett nytt kök, men han hör inte till dem, som fjäska. Här ha vi förmaket, och så är det två rum en trappa upp. Var så god och se er ikring efter behag. Jag får lov att sköta om lillen. Rummet på östra gaveln är det, som fröken föddes uti. Jag minns att er mamma brukade säga, att hon tyckte så mycket om att se soluppgången, och se’n fick jag höra, att ni föddes just som solen steg över horisonten och att er mamma låg och tittade på, hur skenet föll på den lilla nyföddas ansikte.
En våg av ömhet steg upp i Annes hjärta. Hon vandrade uppför den smala, knarrande trappan och in i det lilla vindsrummet på östra gaveln. Det var nu för henne en helgedom. Här hade hennes mor, medan hon väntade sitt lilla barn, drömt sina stilla, ljuva drömmar, här hade soluppgångens röda skimmer fallit över dem båda, när den lilla nyfödda vaknade upp till sin nya tillvaro. Här hade hennes mor slumrat in i döden. Anne såg sig omkring med vördnad, hennes ögon skymdes av tårar. Detta var för henne en av de stunder i livet, vilka glänsa i minnet likt en klar juvel.
