— 7 —
bemängda atmosfären i Grönkullas kök. På en soffa satt en åttaårig gosse hopkrupen och göt sorgens tårar.
— Hur är det fatt, Davy? frågade Anne och tog honom upp i sin famn. — Var är Marilla och Dora?
— Marilla håller på och lägger Dora, snyftade Davy, och jag gråter för att Dora trillade utför källartrappan — hon slog en riktig kullerbytta och skrapade av sig allt skinnet på näsan, och —
— Åh, var det så, ja, gråt ändå inte så förskräckligt! Det är klart du tycker det är synd om lilla syster, men hon blir inte bättre för att du går på så här. I morgon är hon nog kry igen, Davypojken, ska du få se … Att gråta hjälper så litet …
— Inte gråter jag för att Dora föll utför källartrappan, avbröt Davy och såg med den misskändes ovilja på Anne. — Jag gråter för att jag inte var där och såg henne trilla … Allt roligt ska då ske, medan jag är borta.
— Men Davy! — Anne hade all möda att kväva sitt skratt. — Skulle du verkligen tycka det vore roligt att se stackars lilla Dora ramla utför trappan och göra sig illa?
— Hon gjorde sig inte mycket illa, svarade Davy trotsigt. — Hade hon slagit ihjäl sig, kan du väl begripa, att jag skulle ha blivit ledsen. Men vi ä’ nog rätt seglivade av oss, både hon och jag. Tänk, häromdagen rullade Herb Blewett ned från deras höloft och for rätt ned genom trumman, som di skjutsar hö och havre uti, och kom rakt in i stallet, där di har en fasligt ilsken häst, som både slår och bits, och kom alldeles under hovarna på honom. Men honom fick di ändå ut levande, med bara tre småben knäckta. Fru Lynde säger, att det finns folk, som man inte tar döden på ens med en köttyxa. Kommer fru Lynde hit i morgon, Anne?
— Ja, Davy lille, och jag hoppas du alltid blir snäll och artig mot henne.
— Jag ska bli snäll och artig. Men hon ska väl aldrig lägga mig om kvällarna, Anne?
— Det kan väl hända hon gör nå’n gång. Varför skulle hon inte få det?
