Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 6 —

någonting om de drömmar och de förhoppningar, som fyllde hans själ. Men Anne ryckte bort sin hand och drog sig hastigt undan. För henne var skymningens förtrollning ohjälpligt bruten.

— Jag är visst tvungen att gå hem, sade hon med ett försök att verka obesvärad, som föreföll något konstlat. — Marilla hade sin svåra huvudvärk nu på eftermiddagen, och jag är säker på, att tvillingarna varit framme och gjort någon fasansfull odygd. Jag borde verkligen inte ha varit borta så länge.

Så pratade hon på, tämligen osammanhängande, ända tills de kommo fram till Grönkullas avtagsväg. Stackars Gilbert fick knappast tillfälle att sticka in ett litet ord då och då. Anne erfor en känsla av lättnad, när de skildes åt. En underlig skygghet för Gilbert hade fått makt med henne alltsedan den stunden i Ekostugans trädgård, då hon tyckt, att det täckelse, som höljt hennes känsloliv, plötsligt dragits åt sidan. Någonting främmande och kallt hade gjort intrång i detta gamla trevliga kamratskap från skoltiden — någonting, som hotade att alldeles skämma det.

— Aldrig förut har jag känt mig glad, när Gilbert gått sin väg, tänkte hon, halvt harmsen, halvt bedrövad, när hon vandrade uppför avtagsvägen. — Vår vänskap blir fördärvad, om han fortsätter med de här dumheterna. Och jag vill inte ha den fördärvad — det får den inte bli. Varför kan inte pojkar vara förståndiga?

Anne hade en dunkel förnimmelse av, att det knappast stämde bättre med hennes egna begrepp om »förstånd», att hon fortfarande kände på sin hand den varma beröringen av Gilberts, lika tydligt som under den snabba sekund, då han tryckt den mot hennes. Likaså närde hon starka tvivel om det »förståndiga» uti att finna denna känsla långt ifrån obehaglig — himmelsvitt olika den, som framkallats av en liknande manöver från Charlie Sloanes sida, då hon suttit ut en dans med denne unge herre på en bjudning i Vitsand för ett par kvällar sedan. Anne ryste vid det förargliga minnet. Men alla störande tankar på förälskade ungersvenner dunstade bort ur hennes sinne, när hon åter andades in den med allehanda hemtrevliga dofter