— 162 —
besvärad av någon överdriven taktkänsla, hade ett rätt förargligt sätt att fråga Anne, alltid med mycket tydlig röst och i många personers närvaro, om hon nyligen »hört från Gilbert». Och stackars Anne kunde blott bli blossande röd och viska fram ett »inte nu på rätt länge» — vilket av alla, fru Blythe inberäknad, togs som ett utslag av flickaktig förlägenhet.
Men frånsett detta hade Anne stort nöje av sin sommar. Priscilla gladde henne med en påhälsning i juni, och när hon rest, kommo herr och fru Irving, lille Paul och Charlotta den fjärde för att tillbringa juli och augusti i den gamla kära hemtrakten.
Ekostugan blev sålunda åter skådeplatsen för skämt och glam och muntra små tillställningar, och ekona på andra sidan ån voro fullt upptagna med att svara på de klingande skrattsalvor, som stämdes upp i den gamla trädgården bakom granhäcken.
»Fröken Lavendel» hade inte förändrats, om man undantar, att hon blivit ännu sötare och älskligare. Paul tillbad henne, och det hjärtliga förhållandet mellan dem var vackert att se.
— Men mamma kallar jag henne ändå inte, sade han till Anne. — Det namnet tillhör ju min egen älskade lilla mamma, och det kan jag inte ge åt någon annan. Det fattar nog fröken. Men ibland kallar jag henne för »mor Lavendel», och jag tycker om henne näst efter pappa. Jag — jag till och med håller av henne ett litet grand mer än jag håller av fröken.
— Det är alldeles som det ska vara, sade Anne.
Paul var nu tretton år och mycket lång för sin ålder. Hans ansikte och hans ögon voro lika vackra som förr, och hans fantasi kunde liknas vid ett slipat glas, som speglade allting i regnbågens färger. Han och Anne hade härliga promenader i skog och mark och utmed havsstranden. Aldrig kunde det finnas två mera »besläktade själar».
Charlotta den fjärde hade utvecklats till en frodig och blomstrande ungmö. Hon hade för länge sedan lagt bort de blå bandrosetterna och bar nu håret uppsatt i stora pösande
