Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 161 —

— Inte förrän jag blir fullvuxen, förstås.

— En lättnad föll ifrån mitt bröst, Davy. Vem är det du är förlovad med?

— Stella Fletcher, hon är i samma klass som jag i skolan. Du må tro, Anne, hon är någe till söt… Jag gillar henne skarpt. Om jag skulle dö, innan jag blir vuxen, vill du då hålla ett öga på henne?

— Davy lille, vi orkar inte höra sånt tokprat, sade Marilla strängt.

— Det är visst inte någe tokprat, sade Davy i sårad ton. — Hon är min trolovade, och skulle jag dö ifrån henne, så blir hon min trolovade änka, det förstår ni väl. Och hon har inte en katt som ser till henne, utom sin gamla mormor.

— Kom nu och ät din kvällsvard, Anne, sade Marilla, och pigga inte upp pojken att prata mera strunt.


XXIII.
Paul hittar inte klippmänniskorna.

Livet förflöt mycket angenämt i Avonlea den sommaren, ehuru Anne mitt under lovets förströelser förföljdes av en känsla, att någonting ändå saknades. Men ej ens för sig själv, under sina stunder av självprövning, ville hon erkänna, att denna känsla vållades av Gilberts bortovaro. Men när hon fick vandra hem ensam från bjudningar och Avonleas unga Samhällsförbättrares muntra sammankomster, medan Diana och Fred och så många andra glada unga par svärmade i månskenet under alléträdens lummiga valv, kände hon en underlig, sakta morlande värk i sitt hjärta, som hon inte kunde förklara. Gilbert inte ens skrev till henne, vilket hon dock hade tänkt han skulle göra. Hon visste, att han stundom skrev till Diana, men hon ville inte fråga efter honom, och Diana, som var i den helt naturliga tron, att även Anne hörde från honom, framförde aldrig några hälsningar.

Gilberts mor, som var en godlynt och öppenhjärtig dam, ej

Montgomery, Drömmens uppfyllelse.11