— 164 —
— Jag tycker herrskapet bägge två pratar precis lika mycket tok som förr, sade gamla fru Irving, halvt överseende, halvt förebrående.
— Stort misstag, snälla fru Irving, sade Anne och skakade allvarligt på huvudet. — Vi hålla på att klokna till alldeles förskräckligt, och det är så tråkigt. Vi bli aldrig hälften så intressanta, sedan vi lärt oss, att språket är oss givet, att vi må bli i stånd att dölja våra tankar.
— Jag trodde vi hade fått det för att utbyta tankar, sade farmor Irving. Hon hade aldrig hört talas om Talleyrand och förstod inte paradoxer.
Fram på sensommaren tillbragte Anne fjorton lyckliga och fridfulla dagar i Ekostugan. Den sista kvällen sutto hon och fröken Lavendel på tu man hand och talade förtroligt med varandra.
— Den här avslutningen på ett förtjusande sommarlov var alldeles i min smak, sade Anne. — Nu dröjer det bara två veckor, så far jag tillbaka till Kingsport, till högskolan och Carolinas tjäll. Tjället är det raraste ställe man kan tänka sig, fröken Lavendel. Jag känner det alldeles som om jag hade två hem — ett på Grönkulla och ett i Tjället. Men vart har sommaren tagit vägen? Jag tycker det är inte längre se’n än i förra veckan jag kom hem den där majkvällen med konvaljer och violer i händerna och överraskade Marilla. När jag var liten, kunde jag inte se från ena ändan av sommaren till den andra. Den sträckte sig ut framför mig som en oändligt lång väg. Nu flyger den förbi i en handvändning, och borta är den.
— Säg, Anne, äro du och Gilbert Blythe lika goda vänner som förr i världen? frågade fröken Lavendel helt oförberett.
— Det går ofta vänliga tankar mellan Gilbert och mig, svarade Anne.
Fröken Lavendel skakade på huvudet.
— Jag ser, att det inte är som förr er emellan, Anne. Nu ämnar jag komma med en närgången fråga. Har ni blivit osams?
— Nej bevars, det är bara så, att Gilbert begär mer än vänskap av mig, och det kan jag inte ge honom.
