Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 165 —

— Är du säker på det, Anne?

— Riktigt säker.

— Då blir jag mycket, mycket ledsen.

— Jag undrar, varför alla människor tyckas ha gjort upp, att jag ska gifta mig med Gilbert Blythe? sade Anne retligt.

— Därför att ni äro skapade och menade för varandra, Anne — det är skälet. Du behöver inte knycka på din unga nacke. Så är det.


XXIV.
En ny person uppträder.

Sjöstugan den 20 augusti.

»Käraste Anne — med e på slutet» skrev Priscilla — »jag ämnar försöka hålla mina ögonlock uppe så pass länge, att jag kan hinna få ihop ett brev till dig. Jag har försummat dig fasligt i sommar, min egen hjärtevän, men om det kan trösta dig, så måste jag bekänna, att jag burit mig lika illa åt mot alla andra, som jag är skyldig brev. Jag har en hel lunta, som ligger och väntar, så nu får jag allt omgjorda mina länder och spotta i nävarna. Jag hoppas du ursäktar mitt något blandade bildspråk.

Jag är förskräckligt sömnig, ögonen vill falla igen på mig. I går afton voro kusin Emily, som har pensionatet, där jag bor, och jag på besök i en granngård. Där voro flera andra främmande, och så fort de olyckliga varelserna gått sin väg, plockade vår värdinna och hennes tre döttrar sönder dem i småbitar. Jag visste de skulle börja med kusin Emily och mig, så fort vi hunnit ut i förstugan. När vi kommit hem, berättade en annan inackordering, att drängpojken hos familjen, som vi just kom ifrån, låg dödssjuk i scharlakansfeber. Denna frökens specialitet är att uppvakta med dylika angenäma nyheter. Jag är ohyggligt rädd för scharlakansfeber. Blotta tanken på, att jag kunde vara smittad, hindrade mig från att sova. Jag vred och vände mig i sängen, och om jag slumrade till för ett ögonblick,