Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 172 —

Anne högst ovanlig förnimmelse… Men hur det nu var — sedan hon börjat sitt tredje läsår vid högskolan, hade hon ej förmått betvinga det tungsinne, som stundom smög sig över henne. Hon hade ingenting att gå och grubbla över, men sitt sorglösa solskenslynne hade hon ej fått tillbaka.

I yttre måtto företedde livet i Carolinas tjäll samma behagliga omväxling av målmedvetet arbete och välförtjänt vila och förströelse som det alltid gjort. Varenda fredagskväll fylldes det stora, av brasskenet upplysta förmaket av självbjudna, alltid välkomna gäster, och rummet genljöd av skämt. och skratt, medan tant Jamesina vänligt myste mot alla. Den från Phils brev bekante »Jonas» kom ofta, han reste från S:t Columba med ett förmiddagståg och for hem med det sista. Han hade vunnit allas hjärtan i Tjället, ehuru tant Jamesina ruskade på huvudet och uttryckte som sin oförgripliga mening, att nutidens prästämnen inte kunde jämföras med den gamla goda tidens.

— Han är mycket hygglig, söta du, sade hon till Phil, men en ordets förkunnare bör ha ett allvarligare och mera värdigt väsen.

— Kan man inte skratta och vara en kristen ändå? undrade Phil.

— En karl som folket är mest kan det mycket väl. Men jag talte om en Herrens tjänare, sade tant Jamesina milt förebrående. — Och du ska inte kokettera för pastor Blake, det passar sig verkligen inte.

— Men jag koketterar visst inte för honom, protesterade Phil.

Ingen människa trodde henne, utom Anne. De andra tänkte, att hon drev sin vanliga sport, och sade henne helt uppriktigt, att hon har sig illa åt.

— Pastor Blake tillhör inte Alec- och Alonzo-sorten, som man ostraffat nojsar med. Phil, sade Stella strängt. — Han tar saker på rama allvaret. Du kan göra honom olycklig för hela hans liv.

— Ånej, tror du? utbrast Phil. — Tror du verkligen, att jag skulle kunna det? Kors så livat!