— 171 —
— Vore jag så ung som du, skulle jag bestämma mig för parken, sade tant Jamesina och kittlade Josefs gula örsnibb med en strumpsticka.
— Jag trodde du gjorde anspråk på att vara lika ung som någon av oss, tant? skämtade Anne.
— Jaha, i min själ. Men mina fortkomstledamöter äro inte så unga som era. Gå du ut och hämta lite frisk luft, Anne. Jag tycker du ser litet blek ut om nosen nu på senaste tiden. Sol och vind ger rosor på kind.
— Jag går väl ut och går då en stund, sade Anne litet håglöst. — Jag känner mig inte så upplagd för husliga nöjen i dag. Jag vill känna mig ensam och fri — ta ut stegen och fylla mina lungor. Parken ligger folktom, för alla människor är borta och ser på fotbollstävlingen.
— Varför har du inte gått dit?
— ’Ingen bjöd mej, sa flickan’ — ingen utom den där lille äcklige Dan Ranger. Med honom går jag då ingenstans, men för att inte såra hans små superfina känslor sa’ jag, att jag inte alls tänkte gå på tävlingen. Och nu får det vara. Fotboll roar mig inte ett smack i dag.
— Gå du och hämta lite frisk luft, uppmanade tant Jamesina. — Men ta med ditt paraply, jag tror vi få regn. Reumatismen sätter åt mitt arma ben.
— Bara gamla gummor får ha reumatism, tant lilla.
— Vem som helst kan få reumatism i benen, Anne. Men det borde vara gammalt folk, som har reumatism i själen. Gud ske lov, sådan har jag aldrig känning av. Får man reumatism i själen, kan man lika väl gå till snickarn och beställa sin likkista.
Det var november — månaden med purpurröda solnedgångar, bortdragande flyttfåglar, brusande sorgesånger från havet och lidelsefull suckan i furornas kronor. Anne strövade av och an under höstlikt drivande, gråa skyar, i fjärran skymtade hon en strimma av det blekt och blankt speglande havet. Hon ville låta den friska vinden sopa rent i sin själs innersta gömslen — det kändes, som om spindelväv lägrat sig därinne… En för
