— 176 —
romantik, hade just i denna stund ingen uppmärksamhet övrig för en stubbörad kissekatt.
Samma kväll lämnades det in ett paket i Tjället för fröken Shirleys räkning. Det var en pappask, innehållande tolv härliga rosor. Phil slog ner som en liten örninna på det åtföljande visitkortet, som föll ut från dem, och läste namnet jämte den poetiska tillägnan, som stod skriven på baksidan.
— Royal Gardner! ropade hon till. — Men Anne, inte visste jag du kände Roy Gardner!
— Jag råkade honom i parken nu på eftermiddagen i regnet, förklarade Anne brådskande. — Mitt paraply vände sig ut och in, och han kom till min undsättning med sitt eget.
— Aha, på det lilla viset. — Phil tittade nyfiket på Anne. — Och är denna synnerligen banala händelse något skäl för honom att skicka hit ett dussin rosor på långa skaft jämte en versifierad hyllning? Eller för dig att purpras av den ljuvaste rodnad, när du nyss tittade på hans kort? Anne, si ditt anlete röjer dig.
— Prata inte skräp, Phil. Känner du herr Gardner?
— Jag har råkat hans båda systrar, och jag har hört talas om honom. Alla människor känna till den familjen. Gardners tillhör en fin och förnäm släkt och är vådligt rika. Roy ser utmärkt bra ut och har mycket gott huvud. För två år sedan blev hans mor klen, och för att hon skulle få sköta om sin hälsa lämnade han högskolan och for till Europa med henne — hans far är död. Han lär ha tyckt det var mycket påkostande att nödgas avbryta sina studier, som voro ovanligt fint planlagda. Nämen, Anne… Här är bestämt något intressant i görningen. Jag nästan avundas dig, men inte så värst mycket ändå. För se Jonas är han ändå inte.
— Ack vad du är för en fjolla, sade Anne med en nedlåtande blick. Men hon låg länge vaken den kvällen, och hon var ej angelägen om, att sömnen skulle infinna sig. Hennes vakna drömmar voro ännu mera tjusande och fängslande än de brokiga bilder, som brukade te sig innanför hennes stängda ögonlock. Hade den förtrollade prinsen — den rätte — äntligen kommit? När
