— 177 —
hon tänkte på de strålande mörka ögon, som blickat så djupt in i hennes egna, var Anne i hög grad benägen för att i sitt inre svara ja.
XXVI.
En ny person.
Flickorna i Carolinas tjäll höllo på att kläda sig till den soaré med dans, som högskolans juniorer gåvo för seniorerna en kväll i februari. Anne mönstrade sig med flicklik belåtenhet framför spegeln inne i det blå rummet. Hon hade på sig en särdeles vacker klänning. Från början hade den varit ett rätt enkelt litet fodral av gräddgult siden med överklänning av chiffon. Men Phil hade bett att få ta den med sig hem under jullovet, och så hade hon broderat de näpnaste rosenknoppar över hela det tunna vita tyget. Phils fingrar voro skickliga och flinka, och resultatet blev en klänning, som blev föremålet för varenda Redmondflickas avund. Till och med Allie Boone, som fick sina toaletter från Paris, brukade kasta längtansfulla blickar på rosenknoppdräkten, när Anne kringsvallad av dess luftiga draperier seglade uppför högskolans stora trappuppgång.
Anne prövade effekten av en vit orkidé i håret. Roy Gardner hade skickat henne vita orkidéer till soarén, och hon visste, att sådana komme ingen annan Redmondflicka att bära i afton. Phil kom in och ställde sig genast att beundra.
— Jag må säga, Anne, att i kväll är du riktigt till din fördel. Nio aftnar av tio överglänser jag dig med lätthet. Men den tionde slår du ut till ett praktblomster, som fullkomligt ställer mig i skuggan. Hur bär du dig åt med det?
— Det är klänningen, kära du. Inte lånta, utan ärligt betalda fjädrar. Men ändå fjädrar.
— Visst inte. Förra kvällen du så där slog ut i blom hade du på dig den gamla ljusblå viyellablusen, som fru Lynde har sytt åt dig. Om inte Roy redan tappat både huvud och hjärta för din skull, så gjorde han det med all säkerhet i afton. Men
