— 181 —
XXVII.
Ömsesidiga förtroenden.
Mars kom den vintern ej som en ändlös och bedräglig övergångstid med skärpa i luften och skarpa vindstötar kring knutarna. Nej, den kom med en vårligt ljus himmel och solvarma dagar, som svunno hän i frostigt mattröd skymning, innan den stora blanka månen gick upp. Havsbrisen lade sig till ro, men man tyckte sig ännu höra klangen av vinterns sista söndersprängda isstycken.
Över Carolinas tjäll och dess unga inbyggare föll slagskuggan av de i april stundande prövningarna. Flickorna pluggade av alla krafter, och till och med Phil sysslade med digra folianter och uppslagsböcker, under utvecklandet av ett nit, som gjorde den uppflammande energien all heder.
— Jag ämnar ta matematikstipendiet, förkunnade hon en dag. — Det skulle vara en smal sak för mig att ta det grekiska stipendiet också, men jag vill hellre visa mig på styva linan i matematik, så att Jonas förstår, hur mycket intelligens jag faktiskt sitter inne med.
— Jonas tycker bättre om dig för dina stora bruna ögons skull och för ditt skälmaktiga leende än för alla de invecklade hjärnvindlar du kan ha under din lockiga peruk, sade Anne.
— När jag var flicka, ansågs det inte passande för ett väluppfostrat fruntimmer att ha något hum om matematik, sade tant Jamesina. — Men tiderna förändras och vi med dem. Inte vet jag precis, om det är till det bättre. Kan du laga mat, Phil?
— Nej, tant lilla. En gång i mitt liv rörde jag till en jäsmjöltårta — men den ville aldrig gå upp, och det blev degrand av hela tårtan. Tant vet nog, vad för sort jag menar — det är flera än jag, som har bakat så’na. Men säg, du lilla rara gumskrutta, om jag nu om någon tid allvarligt föresätter mig, att jag ska lära mig laga mat, tror du inte då, att samma klart strålande intelligens, som åt mig erövrar stipendiet i matematik, också ska hjälpa mig att bemästra de kulinariska hemligheterna?
