— 184 —
jag grät min huvudkudde alldeles våt för deras skull. Men jag visste, att det i hela den vida världen bara fanns en enda man, som jag någonsin kunde gifta mig med. Nu har jag fattat mitt beslut, och det var inte ett dugg svårt. Det är en skön känsla att vara så säker på sin sak och veta, att det är sitt eget omdöme man litar på och inte någon annans.
— Och du tror, att du kommer att stå fast vid detta ditt beslut?
— Tror du verkligen, att jag skulle gå och bli ångerköpt, när jag nu har det så bra? Jag ska tala om för dig en liten lärdom, som Jonas gett mig. Han säger, att om jag känner mig villrådig och tvehågsen, ska jag bara handla så, som jag skulle önskat, att jag gjort, när jag blivit åttio år gammal. Joe är för resten den sortens människa, som har ganska stark vilja och beslutsamhet, och det skulle bli otrevligt, om det rymdes två mycket starka viljor i samma hus. Då är det bättre, att han får bestämma för mig.
— Vad ska dina föräldrar säga?
— Pappa kommer inte att säga mycket. Han gillar allt vad jag gör. Men mamma kommer nog att ösa ur sig en hel hop — säga mig åtskilliga sanningar. Hon har en mycket vass tunga, då hon sätter den sidan till. Men hon får väl gona sig så småningom.
— Du blir tvungen att avstå från mycket, som du hittills varit van vid, Phil, när du gifter dig med pastor Blake.
— Men jag har ju honom. Jag kommer inte att sakna det andra. Vi ska gifta oss i juni om ett år. Joe tar teologie kandidaten nu i vår, som du vet, och blir genast prästvigd. Se’n ska han ta emot en liten annexförsamling borta i fattigkvarteren. Där kommer jag att gå omkring med honom — kan du tänka dig det? Men jag följer honom både dit och till Grönlands snöhöljda berg, om det så ska vara.
— Detta är flickan, som aldrig ville gifta sig med någon, som inte var rik, sade Anne till en ung fura vid vägen.
— Nu ska du inte håna mig för min ungdoms dårskaper. Jag ska bära fattigdomen lika lätt och ledigt som förut rikedomen.
