— 201 —
stoppat i mig dubbla portioner av både tunga och kyckling och lagt för mig av alla sju kaksorterna med hela högar av jordgubbssylt till.
Efter teet log gumman Douglas välvilligt menande och bad John föra ut »vår lilla Janet» i trädgården för att titta på rosorna. — Fröken Shirley håller mig nog sällskap, medan ni båda äro ute, vill ni inte det? bad hon och sjönk med en suck tillbaka i sin länstol.
— Jag är en så skröplig gammal gumma, att ni aldrig kan tro, fröken Shirley. I mer än tjugo år har jag haft mitt svåra lidande. I tjugo långa, plågsamma år har jag hållit på att dö tum för tum.
— Så ledsamt, sade Anne. Hon försökte uppkalla all sin medkänsla, men de ord, hon letade efter för att uttrycka den, tröto henne.
— Otaliga nätter har min omgivning inte trott, att jag skulle överleva dagningen, fortfor den gamla frun högtidligt. — Ingen vet, vad jag gått igenom — ingen utom jag själv. Ja, nu kan det ju inte räcka så mycket längre, innan pilgrimsstaven faller ur min trötta hand. Det känns som en stor tröst för mig, att John får en sådan präktig hustru att se om sig, sedan jag gått bort — det kan ni förstå, att en mor måste tycka, fröken Shirley.
— Janet är en mycket rar människa, sade Anne med värme.
— Rar, säger ni? Hon är den ädlaste karaktär. Och en duktig husmor — vilket jag aldrig har varit. Det har inte min hälsa tillåtit, fröken Shirley. Jag är i sanning tacksam åt att John har gjort ett sådant klokt val. Jag hoppas och tror, att han skall bli lycklig. Han är min ende son, fröken Shirley, och hans välfärd ligger mig så varmt om hjärtat.
— Ja, det är klart, sade Anne med en känsla av, att hennes förstånd stod stilla. Och ändå förstod hon inte riktigt varför. Men hon kunde inte hitta på ett ord att säga åt denna hult leende gamla dam, som så vänligt klappade hennes hand.
— Kom snart och hälsa på mig igen, kära du, sade fru Douglas med stor hjärtlighet till Janet, när de båda gästerna gjorde uppbrott. — Du kommer inte hälften så ofta som jag
