Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 200 —

tig som sin son. I stället såg hon ett litet knyte till fruntimmer med ännu friska och rödlätta kinder, milda blå ögon och en mun, vek som ett barns. Klädd i en vacker, fullt modernt sydd svart sidenklänning, med en luftig vit schal kring axlarna och det snövita håret delvis täckt av en prydlig spetsmössa påminde hon om en sirligt utstyrd docka från mormors tid.

— God dag på dig, min kära Janet, sade hon i mycket vänlig ton. — Det var riktigt roligt att få se en skymt av dig. — Hon räckte fram sitt vackra gamla ansikte och bjöd sin kind att kyssa. — Och här ha vi den nya lärarinnan. Det var roligt att få göra frökens bekantskap. Min son har sjungit ert lov, ända tills jag blivit halvt avundsjuk, och Janet kan sannerligen ha all orsak att vara det helt.

Stackars Janet blev åter het om öronen, Anne sade några konventionellt artiga ord, och så slog man sig ned och försökte få konversationen i gång. Men det var tungt göra, till och med för Anne, ty ingen föreföll obesvärad utom gamla fru Douglas, som tycktes ha mycket lätt för att språka. Hon vinkade Janet till sin sida och klappade då och då hennes hand. Janet satt med ett fruset småleende på läpparna, hon såg ut att vantrivas förskräckligt i sin missklädande klänning, och John Douglas såg trumpen och tafatt ut.

Vid kvällsvarden bad den gamla frun i mycket hjärtlig ton, att Janet skulle servera teet. Janet blev mörkröd, men lydde. Anne beskrev sedermera denna måltid i ett brev till Stella.

»Vi fingo kall oxtunga och kyckling, jordgubbskompott, citrontårta och smördegskakor, chokladbrön, korintkakor, sockerkaka med fruktfyllning uti och till sist brylépudding. Sedan jag ätit dubbelt så mycket som jag egentligen hade smak för, suckade fru Douglas och sade, att jag hade bra skral aptit — och hon, som ingenting hade att fresta den med…

“Jag fruktar Janet skämt bort er med allt vad hon bullar upp, och nu gillar ni ingen annan mat”, sade hon så älskligt. “Men ingen här på trakten kan förstås ta upp tävlingen med henne. Får det inte vara en bit skinkpaj till, fröken Shirley? Ni har ju absolut ingenting ätit, barn lilla.” Och Stella, då hade jag ändå