— 203 —
hån i rösten. — Han har nu haft tjugo år på sig. Hur mycket behöver han ännu?
— Menar du att John Douglas på det här sättet — hm — sällskapat med dig i tjugo års tid?
— Visst. Och aldrig har han så mycket som talt om giftermål med mig. Och nu tror jag heller inte, att han kommer att göra det. Jag har aldrig nämnt om det här för någon levande själ, men nu for det för mig, att jag måste utgjuta mig för dig, annars tror jag rent av jag blir fnoskig. John Douglas började promenera med mig och följa mig hem för tjugo år sen, innan mamma dog. Ja, han kom och hälsade på riktigt flitigt, och efter en tid så började jag göra i ordning linne och duktyg åt mig och lägga på min kistbotten, men aldrig talade han om bröllop, han bara kom som förut. Jag kunde omöjligt göra slag i saken. Så hade det hållit på i åtta år, när mamma dog. Då tänkte jag, han kanske friar nu, när han ser, att jag står så ensam i världen. Nej, tycker nå’n det — snäll och deltagande var han och gjorde mig alla de tjänster han kunde, men att vi skulle slå oss ihop, det kom aldrig i fråga. Så här har det nu fortgått allt sedan dess. Folk ger mig skulden. De påstår, att jag vill inte gifta mig med honom, därför att hans mor är så klen och jag inte vill ha besväret att sköta henne. Kors, det skulle vara min stora glädje att få passa hans mor. Men människor få tänka vad de vill. Jag föredrar att de klandrar mig framför att de tycker synd om mig. Det är så hemskt förödmjukande för mig, att John inte kan säga ifrån. Och varför vill han inte? Jag tycker ibland, att bara jag visste skälet, så skulle jag inte gräma mig så mycket.
— Kanske hans mor inte vill, att han ska binda sig vid någon, föreslog Anne.
— Neej, då, det är inte det. Hon har sagt mig upprepade gånger, att hon skulle så gärna vilja se John som välbeställd äkta man, innan hon skiljes hädan. Och hon ger honom tydliga vinkar — du hörde ju själv härom dagen. Jag trodde jag skulle sjunka genom golvet.
— Mitt förstånd står stilla, sade Anne hjälplöst. — Jag
