— 204 —
fattar det inte. Men kanske du borde visa dig mera på din kant, Janet? När han inte kan tala ut som en ärlig karl, skulle du ha skickat i väg med honom för länge sedan.
— Men det har jag omöjligen kunnat, sade stackars Janet, ånyo gråtfärdig. — Du förstår, Anne, jag har alltid hållit så vådligt mycket av John. Det hade nästan gjort detsamma, om han fortsatt med att komma eller ej, för det finns ändå ingen annan, som jag skulle velat ha.
— Men då kanske han hade fattat sitt beslut och friat på vanligt hyggligt sätt.
Janet skakade på huvudet.
— Gu’ vet ändå, om det varit rätta sättet… Jag tordes i alla fall inte försöka, för jag var rädd han skulle ta mig på orden. Jag borde väl ha större ambition i mig, men jag är nu en gång för alla funtad som jag är… Och jag kan inte ändra natur.
— Du kan ändå ändra ditt tillvägagångssätt en smula, Janet. Det är inte för sent ännu. Visa, att du har lite ruter i dig. Låt karl’n veta, att du nu har tröttnat på det här springet, han får söka sig en annan marknad. Jag ska hjälpa dig.
— Ja, kära du, bara jag kan morska upp mig så pass, sade Janet villrådig. — Det här har nu pågått så länge, att det är svårt att företa sig någonting. Men jag ska fundera på saken.
Anne kände, att hon tagit sorgligt miste på John Douglas. Hon hade tyckt så bra om honom, och hon hade sannerligen inte trott om honom, att han i tjugo års tid skulle kunna gå och driva gäck med en kvinnas känslor. Men nu skulle han få sig en läxa, och Anne kände skadeglädjen ligga och pyra inom sig vid tanken på, att hon skulle få bevittna hans nederlag. Hon blev högst förtjust, när Janet under vandringen kvällen därpå till den sedvanliga veckopredikan förtrodde henne, att i afton skulle det »smälla».
— Nu ska jag minsann visa John Douglas, att jag inte låter huttla med mig hur som helst.
— Jaha, håll ord med det, sade Anne helt belåten.
När gudstjänsten var slut, närmade sig John Douglas och
